Lamentations 3

Baca pasal ini dengan sengaja

Tanyakan AI tentang pasal ini

Lamentations 3 is the center of the Bible's darkest book and the place where hope breaks through. A single voice, "the man who has seen affliction," describes God as a bear in ambush and an archer who has made him a target, then stops, remembers, and says the words that generations have prayed at dawn: "His mercies never fail. They are new every morning." The chapter does not end the grief. It shows how to hold grief and faithfulness in the same hands.

Buka komentar pasal

Lamentations 3 is the poem people quote without knowing where it comes from. "His mercies are new every morning" is printed on mugs and sung in churches, and almost no one who says it knows that it was written in a burned city by a man who had just described God as a bear waiting to tear him apart. That setting is the point. The chapter is a triple acrostic, twenty-two letters with three lines each, and the discipline of the form holds together what grief would otherwise scatter. For twenty verses the speaker catalogs affliction with God as its author: darkness, broken bones, a walled path, a prayer shut out, teeth ground with gravel. Then one word: "Yet." He calls to mind what he knows about God apart from what he feels, and the poem becomes the Bible's clearest statement that hope is an act of memory. God is good to those who wait. He does not cast off forever. He does not willingly afflict. The chapter does not stay on that summit; it descends again into tears and a cry from the pit, and it ends asking God to deal with the enemies. That is what makes it trustworthy. It was written by someone who knew that morning mercies do not cancel the night, and who said so.

Bagian kunci

Lamentations 3:1-9 Lamentations 3:19-26 Lamentations 3:31-33 Lamentations 3:40-42 Lamentations 3:55-58

Historical and literary context

Lamentations was written in the ruins of Jerusalem after the Babylonians destroyed the city and its temple in 586 BC. Tradition attributes it to Jeremiah, who had warned of the disaster and lived through it. The book is five poems of grief, and chapter 3 sits at its exact center. While the other chapters speak for the city, this one speaks in the first person, an individual sufferer who has absorbed the whole catastrophe into his own body and yet finds, in the middle of it, the character of God to hold on to.

How the chapter unfolds

The chapter is a triple acrostic: sixty-six verses in twenty-two groups of three, each group beginning with the next Hebrew letter. Verses 1 to 20 are unrelieved affliction, with God himself as the one who has walled the speaker in and shut out his prayer. Verses 21 to 39 turn on a single word, "Yet," and become the book's confession of hope: God's loving devotion, new mercies every morning, his goodness to those who wait, his reluctance to afflict. Verses 40 to 47 call the community to examine itself and confess. Verses 48 to 66 return to the individual: tears, a cry from the pit, a God who draws near and says "Do not be afraid," and a closing plea for justice against the enemies.

Why this chapter matters

This chapter is where the Bible teaches that lament and hope are not opposites. The speaker says "My strength has perished, along with my hope from the LORD" in verse 18 and "therefore I have hope" in verse 21, three verses apart, and both are true. The hinge is memory: "Yet I call this to mind." Hope here is not a feeling that arrives but an act of remembering who God is when nothing in view supports it. Verses 22 and 23 became the hymn "Great Is Thy Faithfulness," and verse 33, "He does not willingly afflict or grieve the sons of men," is one of Scripture's most tender statements about God's heart in judgment.

Interpretive tension to watch

The same chapter that says God does not willingly afflict also describes him as a bear lying in wait and an archer who has pierced the speaker. How can both be held? The poem does not resolve the tension by softening either side. It places God's severity and God's compassion in the same alphabet, and it asks the reader to wait, examine, confess, and hope rather than to explain.

Pertanyaan untuk pasal ini

  • Verse 21 turns the whole chapter with "Yet I call this to mind." What do you deliberately call to mind when your circumstances argue against hope?
  • The speaker describes God as his afflicter and, a few verses later, as the one whose mercies never fail. How do you read that honesty about God?
  • Verses 40 and 41 move from "I" to "us." Why might the poet turn from personal grief to communal confession at this point?

Study with context

Use this as a chapter guide, then press deeper into the text itself. The goal is to slow down observation, notice structure, and ask better questions before jumping to conclusions.

Tambah ke Catatan
1 Jag är mannen som fått se lidande under hans vredes ris. 2 Han har lett mig och fört mig i mörker och inte i ljus. 3 Ja, han vände sin hand mot mig gång på gång, dagen lång. 4 Han nötte ut mitt kött och min hud, han krossade mina ben. 5 Han byggde en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda. 6 På mörka platser lät han mig bo, likt dem som länge varit döda. 7 Han har spärrat in mig så att jag inte kommer ut, han har lagt på mig tunga bojor. 8 Hur jag än klagar och ropar stänger han ute min bön. 9 Han har spärrat mina vägar med huggen sten och gjort mina stigar krokiga. 10 Han var en björn på lur mot mig, ett lejon i försåt. 11 Han förde mig på avvägar och slet mig i stycken, han lät mig ligga övergiven. 12 Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. 13 Pilar från sitt koger har han satt i mina njurar. 14 Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa hela dagen lång. 15 Han har mättat mig med bitterhet, gett mig malört att dricka. 16 Han har krossat mina tänder mot stenar, han har tryckt ner mig i askan. 17 Du har fördrivit min själ från friden, jag har glömt vad lycka är. 18 Jag sade: ”Det är slut med min livskraft och mitt hopp till Herren.” 19 Tänk på min nöd och min hemlöshet, malörten och det bittra! 20 Min själ tänker ständigt på det och sjunker ihop inom mig. 21 Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: 22 Det är Herrens nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. 23 Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. 24 Herren är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom. 25 Herren är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. 26 Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från Herren. 27 Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom. 28 Må han sitta ensam och tyst när han lägger det på honom. 29 Må han sänka sin mun i stoftet, kanske finns det ännu hopp. 30 Må han vända kinden mot den som slår honom och låta sig mättas av hån. 31 Herren förkastar ju inte för evigt. 32 Om än han bedrövar förbarmar han sig i sin stora nåd, 33 för det är inte av hjärtat han plågar och bedrövar människors barn. 34 När man krossar landets alla fångar under sina fötter, 35 när man nekar en man hans rätt inför den Högstes ansikte, 36 när man gör orätt mot någon i hans sak – skulle Herren inte se det? 37 Vem talar så att det sker, om inte Herren befallt det? 38 Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun? 39 Varför klagar en människa här i livet när hon straffas för sin synd? 40 Låt oss pröva våra vägar och granska dem, låt oss vända om till Herren! 41 Låt oss lyfta våra hjärtan och händer till Gud i himlen! 42 Vi har syndat och gjort uppror, och du har inte förlåtit. 43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss, du har dödat och inte skonat. 44 Du har dolt dig i moln så att bönen inte når fram, 45 du har gjort oss till avskum och förakt bland folken. 46 Alla våra fiender spärrar upp sitt gap mot oss. 47 Faror och fallgropar möter oss, förödelse och undergång. 48 Strömmar av tårar rinner från mitt öga, för dottern mitt folk går under. 49 Mitt öga flödar utan uppehåll, det får ingen vila 50 förrän Herren blickar ner från himlen och ser. 51 Mitt öga plågar min själ när jag ser min stads alla döttrar. 52 De jagade mig som en fågel, de som utan orsak är mina fiender. 53 De ville släcka mitt liv här i gropen, de kastade sten över mig. 54 Vattnen sköljde över mitt huvud, jag sade: ”Jag är förlorad!” 55 Jag åkallade ditt namn, Herre, från gropens djup. 56 Du har hört min röst, stäng inte ditt öra när jag ber om lindring och ropar. 57 Du kom nära när jag åkallade dig, du sade: ”Var inte rädd!” 58 Herre, du tar dig an min sak, du friköper mitt liv. 59 Herre, du ser den orätt jag lider, döm i min sak! 60 Du ser all deras hämndlystnad, alla deras planer mot mig. 61 Du har hört deras hån, Herre, alla deras planer mot mig, 62 mina fienders tal och onda tankar mot mig dagen lång. 63 Se! Vare sig de sitter eller står är det mig de hånar i sin sång. 64 Du ska återgälda dem, Herre, efter deras händers verk. 65 Du ska ge dem en slöja över hjärtat, din förbannelse ska drabba dem. 66 Du ska jaga dem i vrede och förgöra dem under Herrens himmel.

Ubah membaca menjadi studi sungguhan

Daftar untuk menandai ayat, membuat catatan, dan belajar dengan alat bertenaga AI.

Daftar Masuk
Pilih langkah selanjutnya setelah pasal ini Terus membaca, pilih rencana, atau terus belajar dengan AI.
Baca pasal berikutnya Lamentations 4 in Svenska Folkbibeln.

Rencana Baca

Pilih rencana jika Anda ingin menjadikan pasal ini sebagai kebiasaan yang dapat diulang.

Tanyakan AI tentang pasal ini

Lanjutkan dengan studi AI jika teks menimbulkan pertanyaan atau memerlukan pendalaman lebih dari satu kali baca.
Ikuti tema-tema yang dibuka pasal ini Hub topik terkait untuk pertanyaan-pertanyaan besar yang mungkin dibuka pasal ini.
Jelajahi semua topik

Bible passages about prayer

A curated Bible hub for readers searching for prayer, dependence, boldness before God, and persevering intercession.

Bible passages about wisdom

A curated Bible hub for readers searching for wisdom, discernment, fear of the Lord, and obedient living.

Bible passages about hope

A curated Bible hub for readers searching for hope, endurance, resurrection certainty, and final restoration.

Bible passages about grief

A curated Bible hub for readers searching for grief, mourning, tears, comfort, and hope in loss.