Mark 6

Study commentary

Ask AI

Mark 6 is a chapter of rejections and abundance. Jesus is dismissed in his hometown, where they know his family and take offense. He sends the Twelve out two by two with nothing but a staff, and they preach, heal, and drive out demons. Meanwhile Herod, hearing of Jesus, thinks John the Baptist has come back, and Mark tells how John died: Herodias's grudge, a birthday banquet, a dancing daughter, a rash oath, and a head on a platter. The apostles return exhausted; Jesus takes them away to rest, the crowds follow, and he feeds five thousand with five loaves and two fish. That night he walks to the disciples across the sea, and the sick of Gennesaret are healed by touching his cloak.

Read more

Mark 6 packs more into fifty-six verses than most books, and it is held together by a question: who is this? In Nazareth the answer is easy and wrong. He is the carpenter, Mary's son, we know his brothers and sisters, and they are offended that he presumes to teach them; Mark says he could do almost nothing there and was amazed at their unbelief. Jesus sends the Twelve out with a staff and sandals and nothing else, and they come back with stories. In between, Mark tells the story of how John the Baptist died, because Herod Antipas has heard of Jesus and is sure it is John come back to haunt him. The tale is told slowly: the grudge of a queen, a birthday party, a girl dancing, a king who promises half his kingdom and cannot back down in front of his generals, and a prophet's head brought in on a dish. It is a preview of another execution by a reluctant ruler under pressure from a crowd. Then the chapter opens out. Jesus tries to take his exhausted men to a quiet place, five thousand people get there first, and instead of resenting them he sees sheep without a shepherd, teaches them, and feeds them with a boy's lunch until twelve baskets are left over. That night he walks across the water to the disciples, says the words God says, it is I, do not be afraid, and climbs into the boat. They are astonished, Mark says, because they had not understood about the loaves. The chapter ends with the sick lining the marketplaces of Gennesaret, reaching for the edge of his cloak.

Historical and literary context

Nazareth was a village of a few hundred people where everyone knew the carpenter's family; the brothers named here appear elsewhere in the New Testament, and James led the Jerusalem church. Herod here is Herod Antipas, tetrarch of Galilee and Perea, who had married Herodias, the wife of his half-brother. The Jewish historian Josephus records that Antipas executed John at the fortress of Machaerus and gives the daughter's name as Salome. The disciples' travelling kit matches what a Jewish teacher might allow for a short mission, and shaking off dust was what Jews did when leaving pagan territory. The green grass places the feeding in spring, near Passover, and the groups of hundreds and fifties recall Israel organized in the wilderness. "Passing by" and "It is I" echo God's appearances to Moses and Elijah.

How the chapter unfolds

Verses 1 to 6: rejection at Nazareth and the saying about a prophet without honor. Verses 7 to 13: the sending of the Twelve. Verses 14 to 29: Herod's guilt and the flashback to John's execution, inserted between the sending and the return. Verses 30 to 44: the return of the apostles, the attempt to rest, the compassion on sheep without a shepherd, and the feeding of the five thousand. Verses 45 to 52: the walk on the sea, the disciples' terror, and their hardened hearts. Verses 53 to 56: healings at Gennesaret as the sick reach for the fringe of his cloak.

Why this chapter matters

The feeding of the five thousand is the only miracle recorded in all four Gospels and became, for the early church, a picture of the Eucharist and of Christ as the shepherd who feeds Israel in the wilderness. "A prophet is not without honor except in his hometown" passed into proverb. The death of John the Baptist is the Gospel's rehearsal for the death of Jesus, a righteous man killed by a weak ruler under pressure from a banquet crowd. "Take courage! It is I. Do not be afraid" on the water has been heard as the voice of God himself. Mark's note that Jesus "was amazed at their unbelief" is one of the rare places where the Gospels show Jesus surprised.

Interpretive tension to watch

Mark says Jesus "could not" perform miracles in Nazareth, a statement Matthew softens to "did not," and readers have to decide what unbelief can and cannot limit. Mark calls Herodias's first husband Philip, while Josephus names him Herod, a discrepancy explained in several ways. The disciples' hardened hearts in verse 52, blamed on their failure to understand the loaves, shows Mark's characteristic severity toward the Twelve. Why Jesus "intended to pass by them" on the water is debated: an echo of God passing by in Exodus 33, or a test, or simply the way it looked from the boat.

Questions for this chapter

  • The people of Nazareth could not believe because they knew Jesus' family. How does familiarity get in the way of faith?
  • Herod was sorry, but kept his oath because of his guests. When have you seen a bad decision made to save face?
  • Jesus took the tired disciples away to rest, and the crowd arrived first. How does he respond, and what does that ask of us?

Study with context

Use this as a chapter guide, then press deeper into the text itself. The goal is to slow down observation, notice structure, and ask better questions before jumping to conclusions.

1 Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde honom. 2 När det blev sabbat började han undervisa i synagogan. Många som hörde honom häpnade och sade: "Var får han detta ifrån? Och vad är det för visdom han fått? Och vilka kraftgärningar han gör med sina händer! 3 Är det inte snickaren, Marias son, bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?" Och de tog anstöt av honom. 4 Men Jesus sade till dem: "En profet föraktas inte utom i sin hemstad, sin släkt och sin egen familj." 5 Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. 6 Och han var förundrad över deras otro. Sedan gick Jesus ut i byarna där omkring och undervisade. 7 Och han kallade till sig de tolv och började sända ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8 Han befallde dem att inte ta med sig något annat på vägen än en stav – varken bröd eller väska eller pengar i bältet. 9 Sandaler fick de ha, men inte två tunikor. 10 Han sade också till dem: "När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni går vidare. 11 Och om man någonstans inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå därifrån och skaka av dammet under era fötter som ett vittnesbörd mot dem." 12 De gick ut och predikade att människorna skulle omvända sig, 13 och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem. 14 Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade att Johannes Döparen hade uppstått från de döda och att det var därför dessa krafter verkade i honom. 15 En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet liksom någon av profeterna. 16 När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag halshögg. Han har uppstått." 17 Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse på grund av Herodias, hustru till hans bror Filippus. Herodes hade gift sig med henne, 18 men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet att du har din brors hustru." 19 Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte 20 eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom. När han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom. 21 Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag med en fest för sina stormän och befälhavare och de främsta i Galileen. 22 Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till flickan: "Be mig om vad du vill, så ska du få det." 23 Han svor på det och sade till henne: "Vad du än ber om ska jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." 24 Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad ska jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." 25 Flickan skyndade genast in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat!" 26 Kungen blev djupt bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte neka henne. 27 Han skickade genast i väg en bödel och befallde honom att hämta Johannes Döparens huvud. Denne gick då bort och halshögg honom i fängelset. 28 Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. 29 När Johannes lärjungar fick höra det, kom de och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav. 30 Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade undervisat om. 31 Han sade till dem: "Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. 32 De gav sig av i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. 33 Men folk såg att de for iväg och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom fram före dem. 34 När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. 35 Timmen var redan sen när hans lärjungar kom till honom och sade: "Platsen här är ödslig och timmen är redan sen. 36 Skicka i väg dem, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." 37 Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Ska vi gå och köpa bröd för tvåhundra denarer och ge dem att äta?" 38 Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." 39 Då befallde han att de skulle låta alla slå sig ner i gröngräset i skilda matlag, 40 och de satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41 Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud, bröt bröden och gav åt sina lärjungar för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut av de två fiskarna åt dem alla. 42 Och alla åt och blev mätta, 43 och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. 44 Det var fem tusen män som hade ätit. 45 Strax därefter befallde Jesus sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida, medan han själv sände i väg folket. 46 Och när han hade tagit farväl av dem, gick han upp på berget för att be. 47 På kvällen var båten mitt ute på sjön, och Jesus var ensam kvar på land. 48 Han såg hur lärjungarna slet med rodden, för de hade vinden emot sig. Mot slutet av natten kom han till dem, gående på sjön, och han skulle just gå förbi dem. 49 När de fick se honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, 50 för alla såg honom och blev förskräckta. Men han talade genast med dem och sade till dem: "Var lugna. Det ÄrJag. Var inte rädda." 51 Sedan steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. De var helt utom sig av häpnad, 52 för de hade inte förstått detta med bröden. Deras hjärtan var förhärdade. 53 När de hade kommit över sjön nådde de land vid Gennesaret och lade till där. 54 Så snart de steg ur båten kände folk igen Jesus, 55 och folk skyndade ut i hela den trakten och började bära de sjuka på bårar till platsen där de hörde att han var. 56 Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de bara skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska.

Turn reading into real study

Sign up to bookmark verses, take notes, and study with AI-powered tools.

Choose your next step after this chapter Keep reading, choose a plan, or keep studying with AI.
Follow the themes this chapter opens Related topic hubs for the larger questions this chapter may have opened.